Nu är det ganska så exakt ett år sedan jag var med i en trafikolycka. Jag vet att jag har sagt det förut, men det är väl ändå otroligt va fort tiden går ibland. Nog för att de första månaderna efter olyckan inte gick så fort, men resten av året har susat förbi. Tackar fortfarande min skyddsängel, eller liknande som såg efter mig, lite då och då. Jag funkar som vanligt igen, även om allting aldrig kommer att vara precis som förut. Lite fysiska skavanker får man kanske räkna med efter trettio års slitande på kroppen. Har fortfarande känselbortfall i en liten bit av ansiktet, sminket fastnar ibland i mitt ärr under ögat och handen känns stel varje morgon när jag vaknar. Men blir inte följden värre än så, så kan jag leva med det. :)
Och det är precis vad jag gör... lever. :)
Det är vi väldigt glada och ödmjukt tacksamma för.
ReplyDelete